Kekkonens regeringstid

Den politiska andan på 1970-talet kan främst beskrivas med presidentvalet 1974: valet blev odemokratiskt då president Urho Kekkonen beslöt att inte ställa upp som kandidat. De största partierna fick snabbt genomföra ett undantagslag som förlängde presidentperioden av vänskaps- och biståndspaktens centrala gestalt, Urho Kekkonen. 1978 arrangerades ett nytt val där alla stora partier ställde upp Kekkonen som sin kandidat, vilket förvandlade presidentvalet till en föreställning i likhet med östblockets val. 

Under årtiondet var det politiska livet fartfyllt även på andra håll. År 1975 inviterade Kekkonen den pensionerade Martti Miettunen, Lapplands läns landshövding, för att kalla in en nödlägesregering i anledning av mängden arbetslösa som stigit upp till 60 000. Dessutom rördes det politiska fältet om av Veikko Vennamos parti FLP (Finlands landsbygdsparti), som vann stort under parlamentsvalen 1970 med 18 riksdagsplatser. Därtill föddes det i slutet av årtiondet politiska strömningar som senare utvecklades till partiet De Gröna. 

Den finländska operans status upphöjdes under 1970-talet när Joonas Kokkonens De sista frestelserna och Aulis Sallinens Det röda strecket hade premiär. 1970 arrangeras den första Ruisrock i Runsala i Åbo, en rockfestival som ordnas än idag och är den mest långlivade rockfestivalen i Finland. Hurriganes blev populärt i början av decenniet och mot slutet startade punkens era, som bidrog med band som Eppu Normaali och Popeda. Juice Leskinen, som senare blev en nationell ikon, väckte likaså uppmärksamhet under 1970-talet. 

På sportfronten blev Lasse Viréns vinst i 10 000 meter löpning under olympiska sommarspelen i München 1972 en minnesvärd händelse, då han under tävlingen föll men avslutade sträckan trots allt som segrare. Under sin karriär vann Virén allt som allt fyra olympiaguld.